söndag 7 februari 2016

Clinic när det är som bäst!

I helgen var det dags för 2-dagars clinic i hundträningens tecken i Kungsör. Temat var tävling. Ett ämne som är så viktigt. Ser många ekipage på klubbarna runt om i landet som har lysande detaljer på sina hundar, men sen kommer tävling och då håller det inte längre. Faktorerna varför det kan vara så svårt att få till sitt bästa på tävling är många – och det var just det den här helgen riktade in sig på.

Att gå på clinic tycker jag är fantastiskt. Så mycket information på kort tid. Får jag chansen att gå på en clinic gör jag det direkt. Alltid får man lite tankar med sig hem. Av de som föreläste i helgen har jag hört de flesta innan och har fördelen att träna med. Men hade ändå så mycket nyttigt med mig hem. Lite nya tankar, saker man inser att man inte tänkt på länge. Och framför allt lite extra inspiration. Och sen är det ju underbart ljuvligt att gräva ner sig i hundträning en hel helg ;)

Oavsett om du är nybörjare eller tävlat SM, så har man med sig saker hem. Hörde att det den här helgen var totalt 6 st SM-vinnare på plats under helgen, föredragshållare ej inräknat. När jag kikade i publiken satt där väldigt många väldigt duktiga hundförare. Personer som vet att hur mycket du än kan, finns det alltid mer att lära och fler sätt att utvecklas på. Är man grön inom hundträning, ja, då kommer man ha så mycket med sig hem att huvudet kommer snurra i några veckor ;)


Lördagen började med föredraget "Starka tillsammans" med Heléne Lindström och Jenny Wibäck. De pratade om den mentala biten, hur vi kan utveckla oss både som tävlingsförare och på det personliga planet. Hunden kan ju vara, om vi vill, ett verktyg för en personlig utveckling. Inte bara för att skaffa bättre tävlingsresultat. Vi kan lära oss att hantera prestationsångest, utmana vår mentalitet på många olika sätt och framför allt tycker jag, utveckla vår självkänsla.
De pratade även mycket om att vi ska se vår hund som en medspelare och hur vi kan ta fram det bästa hos oss och hos hunden. Hur vi agerar påverkar ju våra hundar mer än vi nog ibland inser. Är du självsäker är det just det du kommer att förmedla till din hund.

Just det här ämnet brinner jag för, har själv gjort en resa från att skaka i benen, ingen tilltro till mig själv och mina kunskaper. Skämtat och försökt ursäkta mina prestationer på tävlingsplan med hunden. Märkligt att jag inte tog med mig säkerhet jag hade inom ridsporten – men den var som bortblåst när jag bestämde mig för att ge mig ut att tävla med en hund istället. Tycker att 30 kg hund borde vara mindre skrämmande än de 700 kg, mesta dels muskler, jag styrde över på hästtiden...


 Heléne Lindström och Jenny Wibäck. Två duktiga hundförare och inspirerande föreläsare.



På lördags eftermiddagen var det härliga Maren Teien som bjöd på en föreläsning och visning av överträning. Vi fastnar lätt i att träna likadant varje gång. I många avseenden är det också bra och stärker hunden i vad den ska göra. Men det är också nyttigt att utmana hundarna i att klara av sin uppgift trots yttre, ibland lite extrema, faktorer. Överträning är också roligt. Jag tycker personligen att det blir lite minder "allvar". Vi blir lite gladare och hundarna blir (om man gör det rätt) också glada och extra stolta över sina bedrifter. På rätt sätt kan man få den osäkra hunden att sträcka på sig och tyck "det där var ju rätt häftigt". Öka vårt samarbete med hunden och öka hundens koncentration.

Maren berättade också att när hon skulle göra sin sista tävling för att kvala in till landslaget i Norge hade hon brutit benet. Så med smärtstillande (men ändå en väldigt smärta) tog hon sig igenom lydnadsprogrammet på kryckor. Hon var då glad att hon tränat sin hund att kunna gå fot i alla märkliga situationer, även när hon gick konstigt. Han hade aldrig gått fot med henne på kryckor. Men van vid annorlunda situationer så fixade han det galant. Och hur gick det? Jo, hon tog sig till VM och vann!!

 Maren Teien vann VM endast 18 år gammal!

 Att runda en kon är en sak – men att göra det när det är massa folk ivägen.

En fjärr – när matte gömt sig under ett nät...

 Apportering, där apporten ligger mellan benen på folket. 

Söndagen var det Siv som började. En alltid lika bra föreläsare! Hon pratade om hur vi motiverar våra hundar att hålla fokus och motivation så de utför sina uppgifter på bästa sätt, även på tävling. Ett tryck och glädje i hunden både på träning och tävlingsplan. Hur vi kan påverka hunden genom att hålla den motiverad. Visade även hur man kan går från detaljträning till att börja få ihop ett program som håller för tävling. Jämförde tävlingsträning med ett lego. Bygg en stor bra bottenplatta och sen uppåt som en pyramid och det kommer hålla, i många år. Men har du bråttom till tävlingsstart så blir det lätt att du på "höjden". Och då blir det vingligt och faller lätt omkull.

 Siv visar hur man kan bygga upp leken, så du får de bästa belöningarna möjligt.

Här pratar hon om att vi ska se tävlingsträningen som ett lego. Bygg en stabil grund.

 
 Helgen avslutades med föredag med Maria Brandel och Carin Bengtsson. Deras föredrag fokuserade på hur man uppnår långvariga och stabila resultat på tävling. Hur man redan i tidig ålder kan börja förbereda sin hund för kommande tävlingar.

Här finns det så mycket och det är så roligt. Att tänka på miljö, ingångar, belöningar och tävlingsbelöningar, hur agerar jag etc. Ett väldigt spännande ämne tycker jag. Hur gör man för att prestera lika bra på tävling som man gör på träning. Vad behöver jag och min hund för att göra det ultimata resultatet för just oss.

Just den här biten passade jag på att träna med min nya lilla Jakt Cocker Jabba under helgen. Det är helt lysande på dessa clinics då det kryllar av folk och även några hundar. Han har fått springa i och hämta leksaker mellan benen på folk (träning inför kommande apporter, rutan etc där publiken sitter nära). Kunna koncentrera sig på mig trots rörig miljö runt. Och får säga att jag är imponerad av honom, inte speciellt brydd alls. Men så har han sen han kom till mig varit med på en hel del inomhusträningar och är van vid att det är rörigt och hundar som springer i full fart förbi honom, men att det inte rör honom. Men ja, ljuvlig är han den lilla krabaten!

Har fördelen att träna en hel del med både Maria och Carin, två verkligen fantastiska hundtränare. Och deras föredrag är alltid kanonbra. Maria bjöd även på sig själv när hon började med en liten show hur det kan se ut om vi inte är förberedda för en tävling. Skrattade så jag hade ont i magen!

En av de charmiga hundarna som vi fick se i helgen. Tävlingar elitlydnad om jag minns rätt. Urgullig och mycket duktig!
 
Så avslutningsvis – funderar du på att kanske gå på en clinic, gör det. Om Maria återigen ordnar en 2-dagars clinic, anmäl dig. Du kommer få så mycket med dig hem!


onsdag 27 januari 2016

Lite sök

Söket är så kul! Igår var jag var ute i skogen i min ensamhet tillsammans med min kelpie Hugo. Har alltid tyckt sökträning är kul, det är ett självständigt arbete som samtidigt ska utföras enligt ett system (om man tränar personsök för tävling). Och just det självständiga arbetet är det jag gillar. Att få hunden att utveckla sig själv – inte styras av mig varje steg. Och fördelen med hundträning är väl att man aldrig blir fullärd – finns alltid nytt att upptäcka.

Hugo jag tränar nu är ibland lite av en utmaning. Har ibland tänkt att jag kanske borde göra något annat med honom än just sök. Han, kan man väl säga, inte riktigt varit skapt för sök. Men jag är envis och vill ha en hund att träna sök med, så han får helt enkelt bli min sökhund, tänkte jag. Och bakom varje framgång lyser ju även flitens lampa, så jag får väl sätta en 100 watts lampa i min ;)

Skrev ett inlägg för en tid sedan som jag kallade "Att träna en Hugo". Få hundar har lärt mig så mycket som han, på så kort tid. Han tänker lite snurrigt ibland, är en orolig själ. Vore han människa skulle jag nog säga att han lider av en väldigt dålig självkänsla, självförtroende och har lite drag av autism ;) Men det är väl det som är charmigt med hundträning - när man får en hund som inte var som de andra – utvecklar det mig istället. Och Hugo har en fantastisk sak – och det är hans arbetskapacitet. Han lägger aldrig av, utan ställer upp så länge jag vill. Så när jag satt i 100 watt i "flitenslampa" så ställer han upp till 100%.

Jag tycker det viktigaste i söket är motivationen. Hunden ska kunna jobba länge och ibland i tuff terräng – då behöver motivationen vara hög. Har man en högmotiverad hund är inlärningen så mycket lättare. Lite skämtsamt kan man väl då säga att det bara planera din träning, så kommer du får en hund som går som tåget. Och just motivationen lägger jag mycket tid på. Ser till att min hund gillar belöningen jag har, vilket ibland kan kräva en hel del jobb. Det ger att motivationen att hitta "gubben" som gömt sig blir riktigt hög. Och att sen ta den motivationen och utveckla själva sökarbetet är det jag gillar mest. Få en hund som tar hänsyn till terräng, vindar etc i sitt sökarbete. Inte bara går "snygga slag". Mitt mål är att få en hund som anpassar sin sökslag efter hur terrängen ser ut. Är det kuperat och kanske mycket berg och bergskrevor vill jag att hunden tar sin tid att söka igenom området. Mer öppen terräng snabbare sökslag. En hund som kan hitta de kluriga legorna, höga, låga, jobba sig fram till figgen även om vittringsbilden gör att den får jobba hårt och kanske lämna vittringen för att söka ny väg fram.

Kanske just de hundarna inte alltid är de som plockar högst poäng på söktävlingar, men de får med sig sina gubbar in ;) Men vad är väl hundträning om man inte tränar så som man själv tycker är roligt och utvecklande!

Men med Hugo får jag erkänna att jag har fått ändra mina grundtankar lite. Och med honom har jag tränat mer system än med någon hund innan. Dels för att jag ofta är uppbokad på helgerna och inte alltid har möjlighet att träna med mitt härliga gäng här i Nyköping. Och då har jag fått lösa det med att träna sök med egen hand. Med Hugo kör jag systemträning själv. Jag kör ofta på banor där jag kört "vanligt sök" tidigare. Men kan även nyttja att jag kan köra sökslag i ny terräng som jag tycker vore nyttigt för honom att jobba i.

Då jag kör mycket på egen hand utan figuranter och egentligen lär honom sökslagen istället för söket just nu, ska det bli spännande att se resultatet när vi ger oss ut och tävlar lite mer. Får erkänna att det inte är den här biten som jag tycker är roligast. Men samtidigt kul att prova lite nytt och se vad det kan leda till i längden. Har valt att inte lägga in markeringar i den är träningen. Hade han varit skallmakör kanske jag hade gjort det. Men markeringarna är inte det som varit hans problem i söket, utan främsta problemet har varit att jobba sig ut längre än 30 meter. Under en lång tid hade han svårt att jobba sig ut. Det var då jag började köra på egen hand för att kunna köra mer pass och bara fokusera på att få honom att arbeta sig ut. Och efter en tid blev det ett sätt att få till träningspass när jag inte kunde träna i en grupp.

När jag var lite av en nybörjare i hundträningen sa jag emellanåt "det skulle jag aldrig göra". Eller den metoden passar inte mig. Med lite mer erfarenhet vet jag idag att jag gjort flera av de saker jag "aldrig" skulle göra. Och jag använder inte en metod – utan utgår från hunden och föraren. Det sätt som ger bästa resultat och som jag tycker det är kul att träna – blir det sätt jag tränar mina hundar. Har haft föredelen senaste åren att hålla många kurser i sök, uppletande och lydnad. Och det är väldigt lärorikt. Har ofta hamnat inför "problem" som jag aldrig sett tidigare. Detta gör att man utvecklas ännu mer. Har också lärt mig att det pratas mycket om olika "metoder och träningssätt". Jag har sett resultatet av en mängd olika. Och alla kan ge ett fantastiskt resultat. Men det som i slutänden ger det bästa resultatet tycker jag är när man själv tror på sättet man tränar och det är inte metoden, utan förarens känsla som ger resultatet.

Ja sökarbete, i alla former, är verkligen roligt att träna. När man sen tränar personsök har man ju också nöjet att ha ett härligt sökgäng att träna med och se deras hundar utvecklas! Så har ni inte provat sök, kanske det är dags – tar lite tid att få en riktigt bra sökhund, men ack så roligt man har på vägen!






söndag 13 december 2015

Debut i eliten

Skrev ett inlägg i somras om att träna en hund som Hugo. Alla hundar är olika och så även Hugo. Brukar kalla honom ett Kinderägg – då han är full av överraskningar. Överraskningar som ibland verkligen kommer som en total överraskning, och inte alltid det man kanske önskat sig. Som att på ett sökskick på en sökträning i skogen gå över till att göra ett jättesnyggt sakta gående (från momentet framåtsändande). Som sagt – full av överraskningar. Han väger nästan 29 kg, vilket gör honom till en väldigt stor Kelpie, han är en orolig själ som alltid vill göra rätt och blir förkrossad om det blir något fel. Men har en fantastisk arbetsförmåga. Han ställer verkligen alltid upp, hur jobbigt det än må vara. Ibland med hela sitt hjärta och själ vilket också har gett resultat lite väl mycket av det mesta och mycket ljud.

Så under en väldigt lång tid, närmare 2 år har min största fokus varit att få honom koncentrerad på den uppgiften vi gör, att han förstår och att han är tyst. Desto mer han förstått sina uppgifter ju tystare har han blivit – så efter lång tid vågade jag på att även länka moment. Vilket i början var helt omöjligt då han direkt blev orolig och fick ljud. Men med 100% engagemang från hans sida har det varit kul att träna honom, trots att det varit en berg och dalbana, där jag ibland undrat om jag klarar göra honom till lydnadshund. Ljud och en stor kropp som han inte haft kontroll på har många gånger fått mig att fundera på om det är orättvist mot oss båda att ta den vägen.

Klass I och 2 var lite av ett kaos även om vi klarade uppflyttningarna. Inför klass 3 tränade jag mycket helthet innan det var dags för start. Och ännu en gång förvånade han mig, återigen lilla Kinderägget. Förutom fria följet gjorde han en jättefin runda och var 100% tyst (ej på fria följet) och väldigt fokuserad. Jisses tänkte jag, det här känns inte som min totalförvirrade hund.

Stora Stockholm har varit en dröm för mig att starta på sedan många år tillbaka. Så när jag nu fått upp Hugo i elitklass började jag fundera. Hugo har en stark sida till – han är inte speciellt berörd av miljöer samt att jag tränat på allt från parkeringar vid Ica och utanför ingångar till shoppingcentra till avgångshallar på Arlanda. Så med vetskapen att han inte kommer tycka det är så jobbigt anmälde jag mig. Målet var att vi skulle ta oss igenom programmet och göra alla moment. Kanske inte det smartaste att göra debuten på Stora stockholm. Men, någon ska ju göra det också ;)

När jag sen var på plats, med startnummer 16, tänkte jag jisses, vad har jag gett mig in på. Ringen låg inte i C-hallen som tidigare, utan i A-hallen med montrar runt och precis intill agilityn där det skälldes, tjoades och spelades hög musik. Då det var så central placering var det fullt med folk runt och ringen var inte väl tilltagen utan rutan och apporteringarna låg bara någon dryg meter från staketet. Jag gick ut på eftermiddagen och då var det verkligen packat runt lydnadsplanen. Flera hundar missade kommandon på grund av att de inte hörde. Mycket svårare miljö kan man inte få.

Så på skakiga ben gick jag och Hugo in i ringen och började med sitt-stå-ligg. Jag röt i STÅ på sista kommandot så stackars Hugo satte sig väl i rena förskräckelsen. Vittringen plockade han fel pinne. Men sen skötte hans sig så fint. Och till min förvåning klarade min stora klumpiga hund underlaget superfint. Med bra fart och tryck klarade han momenten fint. Mitt älskade lilla Kinderägg överraskade igen! När jag sen slutade på en fjärdeplats kunde jag inte riktigt fatta det. Och med lovord från domaren vilken fantastisk hund jag har – inte riktigt den kommentar jag hade väntat. Men det värmde! Kanske min stora, klumpiga, snurriga och ljuvliga Hugo kommer bli en fin lydnadshund i framtiden! I vilket fall som, så är han så rolig att träna och med överraskningarna han plockar fram blir träningen allt annat än enformig!











söndag 4 oktober 2015

När hösten är som bäst!

Klar hög luft, sol, vacker natur i höstskrud – underbara höst!
Vårt "Kloten-gäng" ses två gånger per år i Kloten i dagarna fyra. Tränar hund, tjatar hund och bara har det gott. I år bjöd även vädrets makter på sol och visade hösten från sin bästa sida!

Det är verkligen kanon att få hela dagar med hundträning. Att hinna med både sök, uppletande och lydnad på samma dag. Det blir inte av så ofta men är så nyttigt för både förare och hund att hålla igång en hel dag. Hugo och jag har verkligen haft några underbara dagar i Kloten med riktigt bra träning, många bra tips och mycket att träna och tänka på framöver.






















söndag 2 augusti 2015

Att träna en Hugo

Som den hundnörd man är har man haft flera hundar och träffat många olika hundar genom egen träning och olika kurser. Själv har jag hunnit med att själv träna Irländsk setter, Schäfer, Beauceron och Working Kelpie.

Det var när jag flyttat upp till Södertälje och följde jag med en vän som åhörare på en kurs för Maria Brandel som jag för första gången mötte en Working Kelpie. Jag blev upp över öronen förälskad i Marias Kecke. Älskade sättet han var på och hur han såg ut – det var helgen jag hittade "min" ras.

En tid senare åkte jag mot Vingåker och Vallmyra kennel för att titta på "den bruna valpen". Två veckor senare klev han in i mitt liv med säkra kliv. Han har på så många sätt berikat mitt liv. Man säger ju ofta att man får en hund som är HUNDEN med stora bokstäver. Och jag är rätt säker på att Nisse är just den hunden. Med sin lite lätt bittra och småsura personlighet (även kallad "Bitter-Nils") som inte har mycket av "willing to please" i sig, men som ändå är så underbar, har lärt mig enormt mycket och gett mig många fantastiska minnen och också genom åren många gånger varit min bästa vän.

För några år sedan klev Working Kelpien Olle in i mitt liv. Aldrig haft en hund som var så lättränad. Redan i tidig ålder hands han lärt sig enormt mycket. Det var bara att lära honom så kunde han. Men tyvärr när han gick över halvåret började rädslorna komma. Och efter cirka ett år insåg jag att det var ohållbart för honom att leva tillsammans med mig i mitt röriga liv och med mycket bilkörning. Han var rädd för saker som susade ovanför huvudet och därav hade blivit bilåkning en skräck för honom. Idag lever han ett fantastisk bra liv i Finland och jag kan fälla en tår av glädje över hur glad jag är att han fick komma till Emma och hennes familj!

Den 1 april föddes Hugo i Norge och 9 veckor senare åkte jag och hämtade honom. Man har ofta lite förutfattade meningar hur valpen som man ska hämta ska vara till sättet. I alla fall jag har det. Hugo trodde jag skulle vara en rätt lågtempererad, stabil och rätt hård hund (för att vara en WK). Men, ja, det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Idag är Hugo två år gammal och jag vet idag att han är en högtempererad, förarvek hund med mycket snurr i huvudet. Ibland tror jag han slår flera knutar på sina tankar. Har många gånger under dessa två år skrattat och sagt han verkligen är mitt egna lilla aprilskämt. Under en lång period tränade jag och tränade, men tänkte att jag kommer inte kunna få till en bra tävlingshund av Hugo. I lydnaden har jag haft väldigt mycket ljud, svårt att koncentrera sig, snurrig, väldigt gasad och då även fått jobba på farten. I söket har han haft svårt att jobba ifrån mig och gärna hållit sig på ett avstånd på 30 meter från mig, stopp med snurr och ljud innan han gick ut etc. När jag nu kom till Norge hade jag under en period tyckt han flytit på bra i sökträningen, men då bestämde han sig för att blinda på varje tomslag.

Hugo hittar konstiga saker i sin träning. Han uppfattar saker på ett väldigt märkligt sätt ibland. Men till hans fördel har jag så här långt kunna lösa upp de hinder vi stött på och han går vidare glatt i sin träning. Självklart har han många fördelar också. Framförallt har han en väldigt stor arbetsmotor och arbetsglädje och en underbart charmerande personlighet och en vilja att vara till lags i alla lägen. Lite har jag en känsla av att vi genom åren kommer gå igenom nästan alla "problem" man kan stöta på, utom brist på arbetsglädje – för det har han. Han är också miljöstark och följer glatt med mig på mina "roadtrips". Han har vid det här laget varit i nordens alla länder, åkt båt (tränat massor av lydnad på båtdäck), flygit några gånger och åk många mil bil och sovit på jag vet inte hur många olika platser och finner sig glatt och lugnt i alla situationer jag sätter honom i. En underbar reskamrat!

Man kan aldrig veta hur ens nästa hund kommer att vara att träna. Man lär sig något nytt på varje individ och när man tror man vet hur man ska träna nästa hund – ja, då får man något man aldrig haft förut. Och att träna Hugo är en utmaning på många nivåer. Men en sak är alltid det samma vid varje träningstillfälle, glädjen att få träna denna galna, tokiga, förvirrade, arbetsglada och helt underbara hund. Jag hoppas jag kommer få träna min Hugo i många år framöver och tillsammans med honom få många goa minnen!










fredag 24 juli 2015

Dramatiskt i perfekt ljussättning!

Ibland tar naturen andan ur mig och jag står bara helt mållös och njuter av den skapelse vi lever på. Kanske var det gud, kanske var det "the big bang" som var den som la grunden till vår jord. Oavsett vilket så är den helt fantastisk.

Första gången jag körde in mot Lofoten sommaren 2012 tappade jag andan och bara stirrade. Kontrasten att komma via Riksgränsen och i många mil kört i Sveriges fjäll och sen rakt in i Lofotens dramatiska natur är en känsla man inte glömmer i första taget.

Den här gången kom jag via Norge och tillsammans med härliga Oddbjörg som jag bor hos under min vistelse här i Norge. Vårt första stop var Andenes för att åka på valsafari.

Vår första tur för att se valar bjöd endast på kraftig sjögång. Tror hälften av de som var på bården spydde eller i alla fall mådde bra illa. Värst var nog för familjen med två barn där alla blev riktigt sjösjuka. Oddbjorg stod på däck och höll i sig och tittat på horisonten och klarade sig riktigt bra. Jag la mig nere på däck horisontellt för att slippa använda påsarna som delades ut. I dessa omständigheter är fem timmar på en båt väldigt länge...

In på land en timme för att sen kliva på båten igen. Här en väldigt glad Oddbjorg när vädret bjöd på sol och lugnt vatten. 

Vi var tre båtar som snurrade runt där de plockat upp att det skulle finnas val. 

Det var riktigt häftigt att se val. Vi fick se två olika Spermvalar och vid tre olika tillfällen. Men lite besviken över att man inte kom så nära att man verkligen uppfattade hur enormt stora de är. Visst ser man hur stora de är även på avstånd – men skulle velat få en wow-känsla.



 

Den klassiska stjärtfenan!

Påväg tillbaka in till hamnen i Andenes. 

Efter valsafarin och en middag bestående av just val åkte vi till stranden med hundarna. Så vackra stränder här med kristallklart vatten och vit sand. På bilden schäfern Cobra med sin älskade boll i munnen.

Vänd ryggen mot solnedgången tog den här bilden. Allt ligger som i ett stilla lugn – till och med färgerna. Synd inte jag klarade att fånga just den känslan på bilden. Men det känns som allt ligger i ro och väntar på den nya dagen.



 Dagen efter bar det av mot Lofoten. Kolla stranden och vattnet på den här bilden – man kan tro att man är på någon helt annanstans än i norden.
Reine i Lofoten. En sådan vacker vy. Bilden är tagen kl 23 på kvällen.

På väg till en strand för att se kvällssolen gå ner. Då den just nu går ner och försvinner är det inte midnattssol längre lärde jag mig. Men lika vackert ändå!

Nere på Rambergets strand. En lång bred kritvit strand som denna kväll bjöd på en mäktig show. 

Som den hundnörd man är så ska man hela tiden fota hunden. Jag höll på att dirigera runt Hugo på stenar och ut i vattnet. Hörde sen ett tjatter och fnitter bakom mig. Där stod några Kineser och roade sig kungligt med att fota och skratta om mig och min hund som var rädd för vågorna. Tur man kan underhålla folk ;) Just den här bilden tog även de. Så kanske den dyker på en blogg i någon annan världsdel.

Kari var också på semester på Lofoten, så vi passade på att fota tre av hennes hundar. Och vad jag önskar att jag alltid fick fota i Lofotens magiska ljus. Klockan är här runt 19 om jag minns rätt. Ljussättningen kunde inte vara mer perfekt och landskapet inte underbarare med sina dramatik,  kontrast och färger!