Nu är han min!

Det var inte alls planerat. Men inte mycket i mitt liv är det. Men ibland får man tro på ödet och tro på att det var meningen.

I måndags hörde Nisses uppfödare Ragnhild av sig och sa att jag borde titta på den bruna: – Det är något speciellt med honom, sa hon. Och det har jag aldrig hört henne säga om någon hund, tänkte jag.

Ja, och igår blev han min, lilla Olle. Och han är helt ljuvlig! Så jag tror på ödet, det var nog meningen att denna lilla kaxiga, kampglada, uppkäftiga och envisa lilla Working Kelpie ska bo hos mig.

Här lite idolbilder!

 Fullfart är det på lilla Olle. Blir nog en häftig hund.

 Han fick komma in till fåren igår innan vi åkte hem. Spännande tyckte han. Han spanade in moster Lil och gjorde sen som henne – säkrast så tänkte nog liten valp.

 Moster Lil, kom hit från Australien samtidigt som sin kullsyster Meg – Olles mamma.

Tror denna lilla krabat har mycket vall och stil i sig. Får väl se om tid och möjlighet finns att träna vallning också. Vore så kul! Men tiden, ack denna tid...

Springer Nisse med boll så "vallar" Olle. Smyger och sen kastar sig ner. Snygg stil - eller hur!

Så ljuvligt söt!

Han gillar att leka – och det gillar matte! En klar fördel i kommande träning.

Stor och liten. 

Tror han kommer bli väldigt lik Nisse när han växer upp. Om jag minns rätt är han väldigt lik Nisse som valp.

Liten Olle avgudar Nisse – tyvärr inte ömsesidigt just nu. 

Favoritleksak. Fårskinn på snöre!

Mamma Meg från Austrailen.

 Hon har lite av ett "bush-utseende" tycker jag. Långa ben och lite kropp. Jag tycker hon ser häftig ut så lilla Olle får gärna ta sitt utseende från mor sin.

Bryt ihop – Bit ihop – F-n ta den som ger sig!

Många är vi som drömmer om SM. Träningen börjar när vi får hem vår lilla 8 veckors valp. Timmar, timmar och åter timmar läggs på träning. Många roliga timmar blir det i sol, vind, regn, åska, snö, hagel – inget väder stoppar den som fastnat i hundträningens värld.

Jag kvalade lyckades kvala redan förra hösten till årets SM efter två bra tävlingar, lite flyt ska man ha ibland. Min hund går dock ner sig på tävling – varför vet jag inte. Planen blev att köra på vissa pass lite hårdare, mer likt tävling samt träna i förhållanden som påminner om tävling, men utan att tävla. Detta för att förhoppningsvis göra ett bra sök lördagen den 20 augusti utanför Värnamo.

Planen funkade inte. Ibland funkar inte planer. Man planerar och planerar och sen genomför på bästa möjliga sätt – men helt utan resultat. Min hund betedde sig som han var kraftigt sjuk, seg, omotiverad, låg och helt utan tryck. Vad händer tänkte jag. Min härliga hund som går så bra på träning. Bet ihop och vi tog oss igenom banans 300 m inkl 3 figga, för att få köra lydnaden på söndagen. Men det var några av de svettigaste och jobbigaste 300 meter jag någonsin gjort.

Men att bryta ihop är aldrig någon lösning. Lite självömkan kan man ju pyssla med en liten stund, sen är det bara att bita ihop. När jag sen styrde hem från SM:et på söndagseftermiddagen tänkte jag för mig själv att f-n ta den som ger upp.

Nu har jag en ny plan. Plan B. Bara framtiden kan visa om plan B kommer funka bättre än plan A. Så nu är det bara på det igen. Med glad min och med envisheten som hos en åsna ger jag och min goa Nisse oss ut i sökskogen igen – mål SM 2012 på Axevalla och drömmen om en plats på pallen!

Vi ses i sökskogen!

 Lydnaden var jag nöjd med i år. Visst hade vi lite missar. Men överlag var jag nöjd. Framför allt för att jag var mer fokuserad och lugnare än förra året.

Det är en häftig känsla att få kliva in på en SM-plan! Det går det inte att komma ifrån.

Två helt fantastiska dagar!

Icebreakers är en stiftelse som samlar in pengar till barn och ungdomar i Västernorrland som behöver ekonomiskt stöd för vård eller annan behandling. De gör uppvisningsmatcher i 3 städer per år. I två dagar har de varit här i sörmland, Norrköping och Nyköping. Jag har haften den enorma fördelen att få vara med på dessa evenemang när några av tidernas största hockeyspelare kommer med Foppa i täten för att samla in pengar till sjuka barn.

Det har verkligen varit fantastiska dagar, från stort till litet. Att få följa med till barnsjukhuset och se glädjen när dessa legender kliver in och barnen får hälsa på sina idoler är helt obetalbart. Tror de flesta av oss som är med där är lite tårögda när vi går därifrån.

Sen finns den egoistiska sidan också – mitt ego. Att under några dagar ingå i dessa legenders lite mer spännande värld är underhållande. Få umgås lite med dem och få en bild av vilka de är. Få fota så kända (och snygga) killar. Att stå vid sargen vid uppvärmningen innan matchen och plötsligen få någon som täcker kameran och rufsar till håret på mig – och när jag tittar upp ser man en skrattande Foppa, jättenöjd med att han lyckades skrämma mig.

När kvällen började gå mot sitt slut lyckades de verkligen förvåna mig då en herrarna i deras styrelse kom fram till mig och sa att de hade en present till mig. Hela laget hade signerat en tröja till mig som tack för jobbet jag gjort dessa två dagar. Jag lovar det är inte ofta någon lyckas göra mig så rörd och så glad. Att de fått tanken att de skulle göra något för den förvirrade fotografen från Succé är mer än jag någonsin kunna ana!

I två dagar har jag fotat och jisses vad bilder jag har. Här kommer ett axplock från två härliga dagar.

 Jag följde med till barnsjukhuset i Norrköping. Tyvärr var det lite väl mycket folk där och det tar lite av tiden som killarna får med barnen. Men jag hoppas att alla var nöjda ändå. Markus Näslund är en av grundarna till Icebreakers. Det hela startade på en presskonferens med Näslund och Foppa.

 Hela gänget samlat utanför sjukhuset i Norrköping.

Jag ljuger om jag inte säger att dessa två hör till några av mina favoriter. Curre Lundmark har jag fördelen att jobba rätt mycket med. Foppa har jag fördelen att springa på med jämna mellanrum!

På fredagsförmiddagen var det golf på Jönåker GK utanför Nyköping. Och jag hade återigen fördelen att få vara vår fotograf på plats.

 De lag som var anmälda fick dra lott där det var en profil som skulle spela med dem 9 hål denna soliga förmiddag.

 

Chris Härenstam är en av de personer som hjälper oss dessa dagar. Helt underbar person. Alltid glad och positiv och det han inte vet om sport är nog inte värt att veta. Som fotograf älskar man denna man då han alltid bjuder på ett hjärtligt leende!

 Entréhallen på Rosvalla. Innan matchen var det autografskrivning och här fick några av killarna visa sina kunskaper med klubban i MacScotts "bur". Det gällde att träffa faten med pucken.

Tre killar som provat MacScott.

Att få smita in omklädningsrummet med hockeyspelare innan en match ska väl vara en tjejs dröm. Men jag drog rejält i Dalas tröja när jag efter en stund insåg att flera av killarna börjat byta om. Kändes som jag nog just då var tjejen på fel ställe... Men innan det han Dala roa sig med att få killarna att posa med ljuvliga Vendela.

..och vem vill inte posa med Foppa ;)

På efterfesten underhöll Dogge Doggelito i både Norrköping och Nyköping. Slänger in bilden innan alla matchbilderna kommer, så Dogge slipper hamna i botten ;) För han är ju en skön typ. Lägger  lagbilden son sista bild istället.

 Det är nog få människor som har så många bilder som jag har på denna mannen. Och lika nöjd blir jag när han kikar in i just min kamera när han passerar.  Här nu ett gäng bilder på matchen. Gillar att ta närbilder, blir mer personligt så matchbilderna blir det lite mindre av.

 Näslund, sällan jag tycker att jag får bra bilder på honom. Men det här gillar jag.

 Så de yngre förmågorna i gänget. Har inte koll på alla namnen så jag ska inte ens försöka med det.

 Så bjöd han på en blick i kameran igen, tackar!

Svartvadet som här ställer upp på TV-intervju. Matchen i Norrköping sändes i Kanal 10. Fick lite sms på kvällen att jag tydligen syntes i bild. Kanske det hade med min placering bakom laget i båset.

 

 Ute på hal is kan man lugnt säga. Jag tycker det är oroväckande nog att springa runt på hal is med en vanlig "liten" kamera som jag har. Tänk att halka med den här...

Daniel Sedin. Och det vet jag bara för att Henrik var hemma med skadad ljumske. Fick reda på att t o m deras tränare har svårt att sära på dem ibland. När de spelar verkar de kunna ha exakt koll på vad de har sin bror utan att direkt titta efter varandra. Har kanske tvillingar ett sjätte sinne?

Min utsikt under två kvällar!

Ishockeyspelaren med det sorgsna uttrycket, skulle nog jag kalla honom. Påminner mig väldigt mycket om skådisen Brendan Fraser.

 Så slutbilden – laget Icebreakers 2011!