söndag 6 januari 2013

När vardagen blev en skräckfilm

För drygt ett år sedan. Satt jag här vid datorn och kikade på bilder jag tagit på min nya underbara hund. Han var i mina ögon nästan för bra för att vara sann. Halvt galen, mycket fart och alltid på väg in i nya galna upptag med lysande pigg ögon. Han är en hund som får mig att skrätta och bli gläd även när jag haft en dålig dag och är stressad och trött.

Funderade där jag satt och tittade på bilden vilket som skulle bli den svåraste nöten att knäcka i träningen med honom. Med min Nisse har det varit fria följet som alltid varit en svag länk i vårt program. Så, tänkte jag undrar om jag kommer ha något sådant med Olle. För som det kändes då hade han inga svaga länkar, han var bara helt underbar. Visst alla hundar har bra och dåliga sidor. Men de sidor jag såg hos honom som kanske inte var de starkaste var inget jag kände skulle störa mig. Utan någon jag med glädje kunde jobba med och se som roliga utmaningar istället.

Men så sitter jag här idag, framför samma dator. Och idag vet jag svaret på vilket som skulle bli det som jag ska få mest problem med – och inte var det något jag någonsin tänkt på. Han hatar att åka bil. Han blir inte illamående utan ångest är nog mer ordet. Den sekund jag tar in honom i bilen flyr stressen till nästan maxnivå och han börjar flämta häftigt och slutar inte förrän han kommer ut ur bilen. Trodde i min enfald när jag började inse att jag nog hade ett problem att det skulle växa bort inte öka i denna grad det gjort.

Man kommer emellanåt till en brytpunkt när man inser att man måste göra något att saker inte bara löser sig. Men min undran idag är om jag är för sent ute. Denna helg har jag insett konsekvenserna av av stressen och rädslan för att åka bil. Rädslor sprider sig och även på min Olle. Den glada obekymrade hunden börjar ändra sig. Han är försiktig, rädd för saker ovanför huvudet och denna helg även delar av väggarna i hallen där vi tränat. Absolut inte hela tiden. Men stressen ligger kvar och gnager och det lyser igenom mer och mer.

Så här sitter man med ett problem jag aldrig trodde jag skulle ha. Tanken att mina hundar inte ska gilla bilen har aldrig funnits i min värld. Bilen innebär ju att de får vara med och komma till roliga platser med rolig träning, bilen brukar för mina hundar vara tryggheten – inte skräckfilmen.


Är inte på min muntra sida denna kväll. Så någon extra tår fälls för denna ljuvliga hund. Olles mamma Meg som i julhelgen tragiskt gick bort endast 6 år gammal. Olle är på så många vis lik sin mor.

Min ljuvliga ljuvliga Olle!