När det förfaller

Jag har alltid varit lite fascinerad av stora ladugårdar. Vet inte varför, men noterar alltid om jag ser en extra stor ladugård. Gärna varianten som är på tre plan och framförallt de som har som en liten väg upp till översta våningen. Kanske jag har en inre dröm om att få bo i en renoverad ladugård. Att bo i en riktigt bonnig gammal byggnad men med de moderniteter som finns idag, historia möter nutid. Men något speciellt är de med de gamla stora ladugårdarna.

I Jönåker fanns en sådan ladugård för många år sedan. Nu är det bara ett skal. Vissa delar har donerats och har använts som scenografi i teatermusikalen "Hjälp sökes" på Orionteatern i Stockholm. Då vi kommer skriva om just den teatern i en kommande Succé Sverige tog jag vägen förbi för att fota ladugården. Gick rätt länge där och kikade och kunde se framför mig hur magnefik den måste varit i sina glansdagar. Så synd att de bara låter det förfalla

Enligt ryktet har ägaren bara struntat i det för de vill inte hyra ut husen för risken att få gnälliga hyresgäster som inte vet vad det innebär att bo nära åkrar som plöjs och gödslas. Men en alldeles för tunn ursäkt anser jag, om det är fallet. Det är historiska byggnader som borde få finnas kvar – inte förfalla.

På vägen ner mot ladugården finns det här huset, kanske några som arbetade på gården bodde här. Tänk vad fint det varit en gång i tiden. Nu bortom all hjälp. Vet inte hur det är idag, men för bara en kort tid sedan bodde de ändå någon här... Jag ser bara fukt och mögel framför mig...

 

Ett skelett! Men tänk vad fin den måste varit.

 

 Kolla in taknocken. Undrar hur många mer sådana detaljer som funnits tidigare innan allt började rasa.

Bredvid ladugården ligger det större boningshus. Får väl gissa att storbonden kanske bodde där. Även det ett skelett till hus. Sorligt. Dagens hus tycker jag aldrig riktigt når upp till den charm och gediget arbete som ligger bakom våra gamla röda hus och ladugårdar på landet.