Ett pucko bland fårskallar!

Titta på fåren, titta på hunden, vilket drag är det? Du måste stå där, nu ska du dit. Såg du nu? Du får inte styra med helt med kroppen. Titta på fåren! Håll reda på hundens höger och vänster, inte ditt höger och vänster... Han måste hålla ut mer och bromsa. Han trycker för mycket. Lär honom känna av...

Ja, jisses, det är ingen som påstått att vallning är rätt. Det jag också får höra av Peter samma saker som jag säger när jag håller kurs. Inte curla hunden, se till att ha din målbild klar. Bestäm dig innan hur du vill att de ska se ut. Tala om att din hund var superduktig nu – glöm inte det! Tycker väl att i alla fall de sakerna skulle Peter slippa tjata om, eller!?

Men kul har Hugo och jag. Och jag var mycket imponerad av min hund i lördags. Han slet i värmen och ställde upp fast jag körde hårt med honom. Men om matte vet jag inte riktigt vad jag ska säga just nu. Hon känner sig nog mest som ett riktigt pucko bland fårskallar...

Vägen mot vallprovet känns för mig lång och bitvis väldigt krokig. Men som tur är så är det så kul!

Får ju tyvärr inga bilder på min egen hund, blir lite jobbigt att hålla i kamera styra hunden, hålla koll på fåren och lyssna på Peter samtidigt. Men här kommer lite bilder på Peter, Ragnhild och hennes två hundar Fia (WK) och Donna (BC).

 Fia gick riktigt fint i lördags. Toppen för mig för då kunde jag bygga på lite målbilder till vissa delar för Hugo och mig.

 Man kommer långt på att vara söt!

Som tur är blir det en hel del pratande så hundarna och fåren fick pusta lite i värmen.

Fina Fina!

Tror Fina trivs rätt bra med att ligga och här och bara hålla kolla på fåren.

Lägga tryck, släppa tryck, flankera – många nya saker lär man sig.

 Ragnhild med visselpipa. Donna får gå en bana med fåren på fältet.

Finns en baksida med att fota vallning och det är gräs och låga hundar. Om det är mycket "eye" blir de så låga att gräset kommer mellan mig och hunden. Så mest får jag bilder på gräs...

 

En uppsats om kon

Faktauppsats om ko, skrivet av en mellanstadieelev

Historian om Kon

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in til staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan – Den nedersta sidan – Den främre sidan – Den bakre sidan – Den ena sidan – Den andra sidan – Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kallas mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan – Och den ena sidan – Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur, men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra fötter. Dom heter kofötter. Dom kan också användas till att dra ut spikar med. Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har bra luktsinne. Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter kofångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i paket som vi kan köpa i affären. Kons fyra fötter skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket.

Lärarens kommentar: Jag har aldrig läst något liknande!

Härlig känsla med någon annans!

Att tävla med hund är inte lätt. Man lägger ner timmar på att träna sin hund. Man tycker det går riktigt bra. Sen kommer tävlingen och inget gick som man tänkt sig. En tävling är så mycket mer och annorlunda än en träning. Att lyckas på träning är inte så svårt alla gånger  – konsten är att få det att funka på tävling. Just där och då – inte sen eller vid nästa försök.

En av de stora skillnaderna mellan träning och tävling är ju våra kära tävlingsnerver. De är svåra att hålla i schack. Man kan jobba på den mentala biten och få ordning på sina nerver. Har du tränat mycket tävlingsmässigt och har bra rutiner blir det även oftast lättare. Men en del nerver kommer alltid finnas där, oavsett om du startar en lydnadsetta på en klubbtävling eller VM. Och till viss del kanske det är en del av tjusningen. Men det gör det också så mycket svårare. Det finns de som är som gjorda för tävlingar mentalt sätt. Sen finns den andra kategorin, de som är som jag... Jag har jobbat mycket med min nervositet, ja, ärligt talat hela min inställning till tävlandet. Idag är jag bara hanterbart nervös, men jobbar fortfarande på att få det ännu bättre.



I förra veckan frågade min granne Sara mig om jag vill starta hennes hund Nike i elitlydnad, då hon har ett skadat knä. Men givet! Det säger man ju inte nej till. Jisses tänkte jag, undrar hur det kommer stå till med mina nerver när jag ska tävla en hund jag känner rätt väl men bara tränat några få pass under en vecka.

Så idag var det tävling i Katrineholm. När vi satt i klubbstugan och väntade på lottningen, ett tillfälle jag ofta får en krypande lätt obehaglig nervositet, satt jag tänkte igenom programmet. Vilken ordning momenten kom. Vilka kommandon Sara har. Lite saker jag måste tänka på etc. Och insåg att jag endast såg fram emot det. Ingen obehaglig nervositet alls. Nike är inte min hund vilket gör att jag inte vet vad vi "borde" klara av eller vad våra svagheter finns. Jag kunde bara lugnt gå igenom momentens ordning, vilka kommandon etc. Helt utan att lägga någon vikt vid hur det kan gå, vilka poäng vi borde kunna få till etc. Är inte mycket för att köra ursäkter när det inte gått bra på tävling, det går som man tränat, är mer min filosofi. Men ska man nu ha en ursäkt var min idag absolut de bästa  – det är inte min hund och jag har inte tränat henne ;)

Så med ett leende på läpparna och tog vi oss igenom elitprogrammet och jag hade så kul. En hel del missförstånd och några kraftiga dk, men var över det hela riktigt nöjd ändå.  Ska försöka att komma ihåg den känslan jag hade idag och försöka ta med mig till den dagen då Hugo och jag tävlar. Vore inte dumt alls att vara så lugn och nöjd över situationen på hans första tävling som jag var idag.

Avslutningsvis vill jag ge en stor eloge till malinoisen Nike som glatt och piggt följde mig under hela programmet och gjorde sitt bästa utan att försöka leta upp matte som gömt sig på parkeringen. Och sista men inte mist ett enormt stort tack till Sara för att jag fick låna din härliga hund och ha så roligt på tävlingsplan idag!