Vilken valp!

Han tittar upp på mig med sina små vakna ögon. Jag småskrattar och ler åt din lilla krabaten i mitt knä. Samtidigt rinner tårarna då sorgen över Hugo slagit till igen. Sorg och förtivlan över det som varit blandas med glädje och förväntan, jag kliar den lilla på magen och lovar honom att snart sluta gråta över det som inte finns kvar och istället glädja mig över det som finns i mitt liv.

Den lilla krabaten är Måns, min nästa Working Kelpien – valpen jag har valt. Att välja valp är som att köpa grisen i säcken tycker jag. Jag gillar Vallmyras hundar överlag och har träffat flera valpar efter tiken, därav mitt val. Måns är liten och söt, är inte den som är mest framåt i kullen, men tystast (rätt så gapiga syskon) och är en go och glad liten hund som glatt leker med mig och inte har något emot att krypa upp i knät heller.

En uppfödare sa till mig en gång att du får 25% av mig och 75% skapar du själv. Jag tycker det ligger mycket i det. Tabula rasa – det oskrivna bladet, lilla valpen vi får hem. Visst finns det saker som vi inte kan påverka, men den hund med flest och bäst tävlingsmeriter är kanske inte alltid den bästa hunden.

Alltid lika spännande att få hem en ny liten valp, även om jag i dagsläget önskat att det tagit några år till. Förlusten av Hugo sliter fortfarande i mig och lilla cockern Jabba är bara drygt två år gammal, så det var inte länge sedan jag hade en liten valp hemma. Men ibland blir det inte som vi tänkt – men jag är ytterst tacksam att det fanns en valp jag fick boka och snart hämta hem. Tror det kommer bli riktigt bra med lilla Måns.

Har fördelen att bara ha runt en timme till Vallmyra Kennel så Ragnhild får stå ut med en valpköpare som har en förmåga att dyka upp titt som tätt för att umgås med sin lilla valp.

Bilder nedan: Bruna kelpie är pappa Jerry, svarta är mamma Fina och såklart lilla härliga Måns!